Loppisprinsessan

Det finns något jag ogillar som motiv på barnkläder, och det är döskallar.

Ända sedan Pirates-filmerna kom har det varit inne med piratmotiv av olika slag, med Jolly-Roger-döskallen som nummer ett. Visst, vid en första anblick är det ju käckt och kanske lite tufft sådär, men om man börjar tänka (jag veeet, jag funderar och nojjar för mycket kring oväsentligheter) och analysera lite djupare...
Ungarna går för fasen omkring med döingar, med lik på tröjorna. Renskrapade, avkapade människohuvuden med två hårda, kalla benknotor från gud-vet-vilken kroppsdel i kors under! Sanslöst egentligen. Vad blir nästa steg? Fototryck med tortyrredskap? Eller kanske dödsannonser, det vore väl klämmigt? Inte?
Vill man göra det lite extra gulligt får den lilla döskallen en liten rosett, eller ännu värre, två små risgryns-tänder och ett glatt babyflin istället för pirat-grinet till leende. Jippi, ungen går omkring med en död bebis på tröjan! Det är väl gulligt! Eh...nä...

Ursäkta min gnällighet. Jag har varit på gastroröntgen och kollat min gallblåsa idag. Det var massa grus i den, så det är därför jag sitter här och är på dåligt humör och spyr galla... Haha. Nej, jag vet, inte ens ett roligt skämt. Bäst att avsluta innan det blir värre.

Jo, en sak till... Jag sprang igenom Myrorna idag (verkligen sprang, rekordsnabbt på 3 minuter) och hittade ett par gamla mamelucker med, håll i er nu, lucka bak! Dammodell med rysch och spets, och så liten knäpp(t)lucka baktill. Jag har ingen aning ifall de är antika eller ej, men de var så roliga att jag var tvungen att köpa dem för 25 kr eller vad det var. Storvimsan fick dem till utklädningslådan, men de är så stora att hon får plats i det ena benet och lillebror i det andra!